Att bo i Urshult är inte svårt. Det är lugnt, grönt och vackert och för det
mesta ganska fredligt.
När jag tänker på att jag bott här nu i över tio år så svindlar tanken. Men
att bekymra sig över vart tiden har tagit vägen är ju ingen idé. Bara att
acceptera faktum.

Mitt hem är den plats där jag bor för tillfället, men min hembygd är inte
Urshult. Hembygden är det som präglar en tidigt i livet, och den känslan får jag när jag befinner mig på ett annat ställe.
Jag kan känna mig hemma på vilt främmande platser, omedelbart eller efter en längre tid. Att känna sig hemma handlar mycket om hur man blir mottagen och jag vill åtminstone inbilla mig att jag därmed skulle kunna bo var som helst i världen.

Oftast är det lättast att bo i Urshult när det är varmt, främst för att jag
överhuvudtaget trivs bättre under den varma årstiden. Lätt att gå rakt ut i trädgården, ut i skogen eller att åka till badplatsen. Efter ett par veckor på resande fot i Europa finns det mycket att fundera. Europa, föressten, är det inte dit vi också hör, egentligen? Hemma igen är det nästan lika varmt och soligt. Många av blommorna har bränts av, men det mesta har klarat sig.

Tänker återigen på vad hembygd egentligen är, för nu har jag funnit ännu en plats där jag skulle jag vilja bo. Det gäller förstås att bestämma sig för en plats, åtminstone ett tag, men också känna att man är öppen för andra möjligheter. Att möta andra intryck och andra människor är otroligt viktigt, att känna att man är sedd, oavsett om man bor på ett ställe i flera år, eller bara är där för några veckor.
Ser man det så, att just nu är det här min plats på jorden, men det kan likaväl dyka upp något annat som ger en lika mycket, då blir man nog aldrig less på tillvaron.

Carina Lodge
reporter på Blekinge Läns Tidning i Olofström