Gick äpplena bra under kriget, så var det jordgubbar sen, och salladskål sen, och blommor sen, och buskar sen.

Och kanske turister sen. De sistnämnda odlas dock inte. Klona kanske? Vem vet vilka möjligheter gentekniken ger? Bara en sak vet man: skillnad blir det. Inget är beständigt.

Äpplena är ändå förhållandevis varaktiga, som symbol. Blomningen drar folk till bygden, med eller utan karneval, med eller utan bilrally.

Skörden också. Särskilt år med rönnbärsmal, aningen brutalt också kallad "äppelodlarens bäste vän". Odlarens odlingar besprutas ju, till skillnad från de flesta trädgårdar.

Fast malmedlet är ganska milt. Och besprutningen överhuvudtaget långt mindre än i utländsk industriodling.

Äpplet långtbortifrån verkar vara av samma sort som Ljushusets glansiga och kulrunda. Man frestas sätta eld på skaftet för att se om det inte brinner i alla fall.

Äppelpolitiken är inte heller beständig. EU har sagt att bekämpningsmedel, som Sverige för längesen förbjudit, är tillåtna igen, också i Sverige. Eftersom de är tillåtna i mindre nogräknade EU-länder och det måste vara konkurrensteoretiskt lika överallt.

Dessbättre avstår de svenska odlarna från de gifter de en gång slutat med. Men uppmärksamheten om EU-tokerierna ökar intresset för svensk frukt. Egentligen skulle Bryssel ha ett vykort med Urshultsmotiv och "tack för att ni är så dumma!"

Till och med gammal äppelkultur kommer igen. Inhemskt genuina sorter är inne. Som Kungs, det knallröda Urshultsäpplet som gör sig bra i granen och lämpligt nog börjar bli ätmoget till Tjugondag Knut.

Ängsodlingarna är heta. Som framgår av namnet är det fruktträd som planterats på ängen och möjligen i åkerkanten - den odlade jorden var ju för värdefull. Träden ko-ympades. Då hängde äpplena så högt att kossorna kunde titta uppåt och eventuellt tänka att de var nog sura i alla fall.

Spåren hade varit borta för längesen, om det inte varit för ängarnas ägare. De skötte träden också när de inte gav någonting, eller nändes åtminstone inte beskära dem vid roten.

Nu får den som håller ängsodlingarna i stånd en slant, inte stor, men åtminstone en erkänsla. Detta sedan EU satt pris på stenmurar och alléer och kommit på att också den gamla sortens fruktodling är kultur värd att bevara.

Tills vidare i alla fall. Minns att inget är beständigt. Men vi kan tillfoga ett PS på kortet till Bryssel: "Ibland är Ni inte så dumma i alla fall".