I går åt vi lunch på Ladan i Urshult. Köttfärslimpa med god gräddsås och lingon. Tommy och Kristina från Växjö kom dit och så plötsligt Dieter Strand, politisk skribent på Aftonbladet, som söker upp sin hemby några dagar varje sommar. Dieter ja, sedan går timmarna fort!
 Vi börjar med det gamla, nu stängda hotellet i Urshult, med hotelliggarna som Dieter nyss läst igenom hemma hos Lasse på Hotellet och där han hittat sin fars namn prydligt präntat flera gånger och med titeln köpman. Karl Strand är väl annars mest känd som spelman bland de andra urshultsstrandarna. Men där fanns också mer rikskända namn. Pär Rådström, Folke Isaksson och Jan Myrdal som hade huggormar i byrålådorna i rummet på Anexet.
-Folke Isaksson, säger jag frågande?
-Ja, Rådström tog säkert dit flera av sina kompisar.
-Ja, och Lasse Dahlquist bodde ju där när han skulle uppträda i Parken, säger Marianne, och Sven Olof Sandberg. På något sätt förstår vi nu, som vi alltid gjort, att Urshult är ett världens centrum.
-Kanske säger Tommy, det kan bero på att "världens nav" ju ligger inne i skogen uppe vid Ugglekull.
-Ja, jorden är ju som äpplet runt, säger jag som just fått en barnslig tanke. Ingen tvekan; Urshult är världens mitt!
 Dieter berättade om Slas som nyligen firat sin stora födelsedag på Pelikanen på Söder och att han tyckt det hela var "jäla onödigt" och att Olle Adolphsson var där.
- Det är konstigt att så många författare och konstnärer av alla de slag har ett talspråk med så många svordomar inblandade, tycker någon.
-Ja, så jävla bra förstår du, som Ingemar Bergman brukar säga då och då, inflikar Tommy.
-Såg ni intervjun som Jörn Donner gjorde med honom för några dagar sedan, säger jag och tar en klunk Ramlösa.
-Konstigt , säger Dieter, alla dricker Ramlösa numera i Urshult, här som det supits som bara den i alla gamla tider. Han stryker håret bakåt och fortsätter i det han riktar sig till mig: Du vet vi talade om det här en annan gång. Om Tage Erlander t.ex. som också hade ett eget privat språk. Är det kanske så att ordanvändare behöver det som en motvikt till det alltför välformulerade. Vi talar om att skriva, om Vilhelm Moberg och om Ivar Lo som Dieter tycker är fan så mycket bättre stilist. Associationerna löper fritt och vidare och jag säger något om ett möte med Ivar Lo på Gyllene Freden.
  Jag hade läst en novell av honom om en flicka och en björnjägare på ett hotell i Mora. Jag ville fråga Ivar Lo om en sak i stycket. Han satt som vanligt tyst och med allvarlig min och forskande ögon. Det fanns många vid borden bredvid.
 Jag ställde min fråga högt och tydligt. Jag hade hört att han var tämligen döv. Han tittade på mig frågande och fick fram några små grymtningar. Det blev pinsamt. Folk runtomkring lyssnade och vände sig om. Jag förstod att Ivar Lo inte hört någonting av det jag sagt. Han återvände till sillen och nubben.
-Ja, säger Dieter, jag har upplevt något liknande men visste du att Ivar Lo påstod sig känna i handleden när han skrivit något bra?
 Vi konstaterade att alla har sina egenheter i det rena hantverket. Ingemar Bergman t.ex. som måste skriva för hand och på vissa bestämda skrivblock i ett visst format.
-Ja och Strindberg med sin skrivbordsordning och sina välformerade pennor i parad, säger Kristina.
-Går du på Freden någonting numera, säger jag till Dieter. -Nej det är ju så sabla dyrt nuförtiden. Mest rika turister, amerikaner och tyskar. -Som här då på Ladan i Urshult, säger Marianne och pekar på skylten med dagens rätt skriven på tyska.
-Ja. precis, säger Dieter. Ladan i Urshult eller Gylldene Freden i Stockholm.
-Hur länge stannar du nu i sommar, säger Tommy till Dieter?
-Ja, jag måste tillbaka om ett par dagar.
-Så synd, säger vi alla och är lite sorgsna över att vi inte kunnat ses hemma hos någon någon kväll.
 Vi hyfsar våra Ramlösaglas, lunchen är slut. Tommy och Kristina tar sin bil till Växjö. Marianne och jag vår blå Amazon och Dieter cykeln som han lånat av Lasse på hotellet. Jag vill säga något mer till Dieter och går bort mot honom då det börjar regna. Den sjuttielfte skuren i dag. Jävla sommar!
-Så konstigt det blivit, säger jag.
-Ja man träffas här och där, Rådström, Myrdal, du och jag i Urshult. Moberg och Taube och Ivar Lo på Freden.
-Ja, så är det.
-Men om du vill kan du komma till Pelikanen på Söder. Vi träffas där ibland några stycken.
-Ja och är det lika billigt som på Ladan?
-Ja, nästan!

Mats Paulson

Publicerad i Smålänningen 15 september 2000